Nu sitter jag här i soffan, Terese kommer snart med bullar till frukost och om fyra timmar är det dags för mig att hoppa in i bilen och åka mot Kasterup. Och jag har fortfarande inte riktigt förstått det. Jag har haft avskedsfest med vännerna, avskedskalas med släkten, grillat med vännerna, och med familjen, och igår var vi ute och åt pappa, Terese och jag. Men ändå känns det inte riktigt som att det är dags redan. Tror det är för att jag varit beredd på detta så länge, så det är fortfarande den känslan jag har i kroppen, att snart är det dags, inte NU. Låter kanske konstigt men ja haha..