Idag har jag skickat in min uniformsbeställning till Ving och mejlat lite med dem. Börjar kännas mer och mer verkligt att jag åker nästa vecka, men på ett bra sätt! Har dock blivit sjuk, feber och stopp i näsan.. Attans, dålig tidpunkt. Det är dock inte detta jag syftar på som resfeber, utan snarare alla tankar och känslor som bubblar upp inom mig nu när jag faktiskt vet när jag ska åka, nu när allt är bestämt.

Jag är en person med mycket seperationsångest, vilket kommer bli jobbigt nu eftersom jag mer eller mindre lämnar hela min familj, vänner och trygghet hemma. Häromkvällen fick jag en sån ångest och ont i magen av tanken att lämna mamma, pappa men framförallt min syster. Vi umgås väldigt mycket, hon är min allra bästa vän och vi är vana vid att prata med varandra varje dag. Det kommer bli en omställning och det kommer vara jobbigt.

Men samtidigt, detta är fyra månader av mitt liv, till att börja med. Fyra månader. Vad har jag gjort dem senaste fyra månaderna? Jo praktiserat och firat jul ungefär. Festat några gånger, varit på kalas och umgåtts en del med vännerna. Men inte så värst mycket mer än så. Under dem kommande fyra månaderna kommer jag få vara med om otroligt mycket! Inte bara inom mitt jobb, utan jag kommer också lära mig mycket om mig själv, vilket jag ser fram emot. Jag har lätt att känna mig rädd för saker som jag inte vet så mycket om, då jag har ett litet kontrollbehov och vill kunna planera saker och situationer. Detta "problem"  vet jag om att jag kommer få jobba mycket med utomlands, då varje dag är olika och även om du har ett schema så kommer det hända nya saker och du kommer att sättas i situationer som du inte är förberedd på utan bara måste slänga dig in i och lösa. Som sagt, min separationsångest, den kommer jag också att få jobba på och då bli mer självständig, eftersom alla andra befinner sig 300 mil därifrån.

Jag tror det här kommer vara nyttigt för mig. Jag vet att jag kommer ha dagar då jag inte vill annat än hem men då ska jag tänka på vilken otrolig chans jag fått och hur många som egentligen skulle vilja ha min plats. Jonas på Ving sa att dem varje år får in ca 2000 ansökningar men anställer ca 50 personer. Det är 1/40. Så när jag har en sån jobbig dag ska jag tänka på att där är 39 andra personer som vill ha min plats och att jag därför ska utnyttja den fullt ut, så jag inte tar upp någon annans plats i onödan.

Jag har velat detta länge och verkligen kämpat för det. Jag kommer ihåg i somras, då var skolan slut och jag var en av få utav mina vänner som var arbetslös. Då sa jag att visst jag kan ta något småjobb nu men jag vill verkligen bli reseledare och jag ska faktiskt kämpa för det! Jag kan vara arbetslös några månader extra om det innebär att jag sedan få göra det jag verkligen vill! Och se, det gick fasen. Med hjälp av en bra jobbcoach, mycket stöd hemifrån och lite jädra anama så tog jag mig både till intervju, utbildning och nu jobb. Trots att jag är 19 år och dem oftast inte tar in folk under 20.

Det är inte meningen att låta som något skryt över huvudtaget, utan bara en övertygning till mig själv att det kommer bli bra även om familj är kvar i Sverige och jag befinner mig någon annanstans i världen. Familjen är det viktigaste för mig men dem finns kvar och väntar på mig här hemma, det vet jag :) Min fina familj!

Söta mamma, som har ett smile som smittar!
Älskar dina kramar mamsen :)

Fina pappa, som alltid hjälper till och ställer upp när man behöver dig! :)

Min syster och bästa vän, Tulletotten! Du betyder mest i världen för mig <3

Mycket kärlek till er allihopa, även till mina bonus-familjemedlemmar! :)